Återbesök i Barcelona del 2 – bildspecial

Hur mycket kan en människa egentligen äta på tre och en halv dag. Ganska mycket, konstaterar DKIM och bjuder på ett litet (!) urval av den gångna helgens mat.

Pintxos med anklever och päronkompott, samt skaldjursspett.

Pintxos med grillat kött, respektive skaldjur.

Räkcocktail med mera.

Dadlar och mascarpone inlindande i lax.

Quesos.

Friterade gambas med parmesansås.

Ceviche.

Patatas bravas.

Sallad med torkat ankbröst och anklever (il Foro).

Jamon iberico (il Foro).

Korv i baguette (på f d Inopia).

Kroketter (f d Inopia).

Friterad och sockrad aubergine (f d Inopia).

Krispigt bröd med chèvre, lax och honung (fd Inopia).

Mini-hamburgesas (f d Inopia).

Små bondbönor med tapenade, tryffel och vaktelägg (f d Inopia).

Tonfisk med vinaigrette (f d Inopia).

Calamares (strandrestaurang i Sitges).

Frukost med kaffe, färskpressad jos och smörgås med tortilla.

Stekt potatis, kanderad lök, stekt ägg och halstrad anklever (Cuines Santa Caterina).

... och så ett par glas cava på det.

Återbesök i Barcelona del 1

Solglasögon, kaffe, cigg och Havana club.

Den andra hälften av DKIM har nu landat i Barcelona för en höstweekend med sin bättre hälft (se P:s inlägg från hans resa här). K svarar.

Hur höga matförväntningar hade du inför den här resan?
– Väldigt höga. Men jag är en helt ointressant person i sådana här frågor.

Okej, men varför har du så dåligt självförtroende när det gäller att tänka och uttrycka sig kring mat?
– Den frågan får inte vara i bloggen.

Meh, varför inte?
– Men jag vill inte det. Det är bättre att jag ställer frågorna.

Okej, varsågod.
– Nej förresten, jag vill inte. Du kräver jag att jag ska vara P. Men det är faktiskt mig du reser med. Du är elak.

Hrm… Jaha.
– Okej, vad är det godaste du har ätit hittills? Och varför fiser du så högt om nätterna?

Se där! Två utmärkta frågor. På första frågan svarar jag den stekta potatisen med kanderad lök, stekt ägg och färsk halstrad anklever, tätt följd av lunch-pinxtosen med gratinerad salt torsk och vitlöksaioli. På fråga två svarar jag att orsaken är all god mat jag proppar i min stackars plågade ibs-mage. Hur mycket stör det din nattsömn?
– Inte alls. Men jag blir lite rädd.

Anklever på ägg och potatisbädd.

Om du skulle jobba i ett kök, vilken typ skulle du välja? Förresten, sitter du och P. också så här i kalsonger och bloggar när ni reser?
– På fråga ett svarar jag: I ett hektiskt cross-over kök på en superhipp New York-krog, förhoppningsvis med ambitiösa kolleger från hela världen. På fråga två: Ja, vi bloggar vanligen i kalsonger, med varsin minibar-öl guppandes på magen.

Cava - godare än sitt rykte!

Vad står kvar på din förväntningslista de återstående två dagarna?
– Att hitta det perfekta, och ännu av turisthorden oupptäcka, tapasstället. Samt att köpa hem ett par flaskor gott vin och några goda ostbitar. Du då?

Att vi ska fortsätta i samma stil.

Helsingfors del 6: Ryskt hopp på Kosmos

Entrén mot Esplanaden.

Ännu en välförtjänt middag ska intas i Finlands huvudstad. Temat blir, något oväntat, sovjetiskt. O svarar på frågor om kräftor, hushållsmaskiner och politik.

Det tog lång tid för oss att bestämma vad vi skulle äta, trots att menyerna var ganska tunna. Du ville ha både kräftor och kalv, varför var det så svårt att välja.
– Jag tycker tvärtom att menyn var väldigt omfattande med massor av rätter under rubriker som soppa, fågel, kött och fisk. Men mycket verkade onödigt gräddigt och fett, därför var det svårt att få till den perfekta kombinationen för just min mun, just i den stunden. Dessutom visade det sig att kalven var slut, och då föll även kräftförrätten, eftersom det skaldjuret i min värld hörde hemma just som en perfekt höstlik inledning till en mjäll kalvnoisette.

Till slut föll valet på ett säkert förrättskort: rom, rödlök och smetana på en rysk pannkaka. Hur kändes det när den serverades direkt ur stekpannan, som bars fram till bordet av en handsbeklädd servitris.
– Sådana enkla gester är något jag generellt är barnsligt förtjust i. Tyvärr måste jag dock säga att även om rommen var utmärkt, så var blinin i stabbigaste laget. Hade kocken möjligen överdoserat mängden bovetemjöl just denna kväll? Ingen skada egentligen skedd, sådant kan ske i de bästa familjer.

Pannkaka med för mycket bovete och för lite rom.

Du klagade på att det var för lite rom och för mycket blini?
– Ja, det var just det jag nyss försökte säga. Men jag ska försöka vara ännu tydligare.

Huvudrätten blev en soppa på rödbetor med kött i botten, en robust rysk borstj. Du har gjort sådan själv. När och till vem?
– Senast i vintras, till mig och min fru hemma i vårt radhuskök. Jag strimlade rödbetorna med min prestigeköksmaskin nummer ett: en Magimix 5200. Det är fransk kvalitetsmatberedare med induktionsmotor och 12-årig garanti. Skålarnas plast är den samma som används i concordflygplanens fönsterrutor. Helt okrossbart. Min borstj har något mindre ättikssyrlighet, något större sötma och mer sälta. Jag är också frikostigare med persiljan. Men den här var också oerhört god.

Magimix 5200.

Varför lagade du kommunistkäk? Är du bolsjevik?
– Rödbetssoppa är något av det godaste och enklaste man kan laga. Det fick jag en välbehövlig påminnelse om idag. Min politiska orientering skulle snarast kunna beskrivas som socialliberal. Men jag är definitivt mer vänsterorienterad än du, som nyss plågade mig med en redogörelse för hur man bäst fuskar med momsen som f-skattare hela vägen från Stockmanns hem till hotellet.

Det var inte momsen som stod i fokus, du missuppfattade hela skiten.
– Det är möjligt, eftersom jag stängde av redan efter tio sekunder. Men det handlade hursomhelst om fuskande på bekostnad av exempelvis pensionärer, sjuka och arbetslösa.

Borta bra men hemma hos O bäst…

Som sagt, du missförstod. Det är ju jag som är kommunist! Nåväl: Ett glas champagne före maten gjorde dig tveksam i efterhand. Du resonerade kring att det kanske inte var nödvändigt. Har du övergett både bubblet och michelinstjärnorna?
– Nej, men jag ska bli bättre på att inte slentrianmässigt välja champagne i alla lägen. Och då menar jag inte att jag tänker bli en snålkukad, småborgerlig chapel hill-taliban som bara dricker äkta på sina jämna bröllopsdagar eller när någon annan bjuder. Bara att jag tänker reflektera mer kring mitt drickande, ur alla aspekter.

Får jag vara med?
– Inget skulle göra mig gladare.

Till sist: Vi sökte äkthet efter fadäsen på Chez Dominique, vad fann vi på Kosmos?
– Äkthet, absolut. Även om jag upplevde värmen och omtanken större på till exempel Seahorse.

Helsingfors del 5: Trivsam lagomlyx på Teatteri

Gårdagens kulinariska katastrof på Chez Dominique skakade DKIM i grundvalarna. Efter en natt med orolig sömn och en förmiddag med ideliga hämndfantasier var duon tvungen att ta till ett säkert kort – Ravintola Teatteri. P svarar.

Garn och leksaker var några av de saker vi fyndade i saluhallen uppe vid Berghäll. Efter en spårvagnstur tillbaka till Esplanaden var det givet läge för shoppinglunch?
– Absolut. Och du tog mig till ett ställe där du varit förut, nämligen Teatergrillen vägg i vägg med Svenska teatern. Ett standardval för den välsituerade helsingforsdinkin. Vi slappnade av med varsin Lapin Kulta, kände av menyn, diskuterade relationer. Allt kändes helt naturligt, som om vi äntligen funnit oss tillrätta här i stan. Tänk dig att du har köpt en guccidräkt på Birger Jarlsgatan, salami i Östermalmshallen och några juveler på Biblioteksgatan och sedan slinker in på Sturehof. Lite samma sak. Minus tusen kronor och en helvetes massa prestige.

Jaha, så det här med pengar känna plötsligt som något vi måste relatera lite till?
– Ja. Men vi pratar inte vidare om det. Jag försöker glömma genom att äta och dricka lite till.

Sallad med tonfisk och sesamfrön.

På teatern intill noterade vi att de spelar Fanny och Alexander just nu. Vem är din favorit i det bergmanska persongalleriet?
– Om du hade läst skyltarna ordentligt hade du sett att teatern just flyttat, och att speltiden för Fanny och Alexander var över.

Om tränger undan din alkoholrelaterade retlighet för en sekund och ändå försöker svara på frågan?
– Jag har inte sett detta sextimmarsepos i sin helhet. Jag minns bara Ernst Güntherns fryntliga framfusighet när han förnedrade omgivningen. Vem är din favorit?

Samma karaktär. Hans härligt skamlösa beteende på julmiddagen gjorde djupt intryck på mig som barn. Min familj hade samma borgerliga inramning under julfirandet, men utan livsglädjen. Beskriv din huvudrätt?
– Det var en helstekt havsabborre, en riktig baddare på över ett kilo. Första tuggan var faktiskt godare än hela måltiden igår. Köttet var fast, men det smälte ändå i munnen. Det lossnade lätt från både skinnet och benet, vilket tyder på perfekt tillagningsprocess. Men när jag vände på fisken så var faktiskt köttet på den sidan lite soppigt. Om du tänker sumpgädda. Som tur är gällde detta bara ytskiktet. Vad som överraskade mig var de vitlöksklyftor som dolde sig i tallrikens djup – mjuka, smakreducerade och örtmarinerade. En diskret toppning av rätten.

Havsaborre.

Jag tog en sallad med grillad tonfisk. Har du tröttnat på denna utrotningshotade trendfisk?
– Du läser din egen blogg alltför dåligt. Som barcelonaresenär in spe borde du göra research på mitt tonfiskinlägg från maj månad där jag hyllade denna råvaras mångsidighet. Avsmak var inte huvudskälet till att jag valde bort tonfisk idag, det var faktiskt för läsarnas skull som jag valde den mer fotogeniska fisken.

Till sist – är Teatteri ett ställe du kommer återvända till?
– Ja, om jag någonsin kommer att shoppa mer i Helsingfors. Det är oklart i nuläget eftersom pengarna är slut.

Helsingfors del 4: Stjärnfall på Chez Dominique

En öppning som förpliktigar.

Nio "överraskningar" på menyn hjälpte inte. Finlands toppkrog nummer ett – Chez Dominique – får hela DKIM att ändra riktning. Jakten på Michelin-stjärnor är över. "I framtiden söker vi äkthet", säger O, som svarar på P:s frågor.

Man fick välja mellan 3, 6 eller 9 rätter. Samtliga var "kvällens överraskningar". Jag upplever inte det här som ovanligt. Många Michelin-krogar väljer att presentera rätterna efter hand. Hur kände du inför den anonyma menyn?

– Jag är inte främmande för överraskningar. Det kan vara stimulerande att inte ha förutfattade meningar om vad som kommer landa i din mun under de närmaste timmarna. Men här sänkte verkligen de tre smaklösa och fantasilösa ammisarna varje förhoppning om nya smaksensationer.

Tre ammisar presenterades: Isländsk räka som smakade vindpinat hav, ironisk fish 'n' chips med en pommes frites och en friterad fiskbulle samt en sorglig bit blodpudding. Kommentar?

– Ett ironiskt haveri av monumentala mått. Ironi är den fantasilösa streberns sista vapen. Du glömde förresten knäckebrödet med utblandad Philadelphia light.

Marulk på risottobädd.

Förrätterna var i tur och ordning grönsaker med tryffelsås och tomatvatten, örtmousse med serranoskinka och hollandaisesås, foie gras med walnötsglass, fyra havsbakelser på bland annat pilgrimsmussla, krabba och tortellinilindad bläckfisk, marulksfilé med risotto samt glass, flarn och mjölk på palsternacka. Vad överraskade dig mest?

– Att kökschefen så effektivt ville döda min favoritråvara anklever med den torpedliknande walnötsglassen som slätade ut den vanligtvis överdådiga smörigheten och blommigheten hos fågelns inälvor.

Torpederad anklever.

När foie grasen kom in drog du ett djupt och jublande andetag. Var den verkligen så dålig?

– Ja, det har jag ju redan sagt.

Vad gillade du havsbrickan?

– Den var inte helt dum, faktiskt. Men den var mer pliktskyldig än innovativ. Det var liksom dags för fisk. Kändes förutsägbart.

På tal om bricka – det mesta serverades på sten- eller marmorplattor. Smakfullt eller låtsaselegant?

– Väldigt 2008. Och ett exempel på något som genomsyrade hela måltiden, det vill säga effektsökeri utan originalitet.

Tyckte du också att det var en fixering vid glass? Walnöt, palsternacka, grönt té – vad tillförde all denna sorbet?

– Tanken är väl att en sval fräschör ska förstärka övriga råvarors smak. Men det här var bara ogenomtänkt.

Huvudrätten bestod av duva – både bröst och lår. Det hade jag aldrig ätit förut, och jag uppskattade det faktiskt riktigt mycket. Vad tyckte du?

– Ja, det var den enda rätt som kommer stanna i mitt minne. Det här var en fågel vars död känns värdig och nödvändig för restaurangens heder.

Ljuvlig duva.

Vi drack en champagne för dryga 200 euro till. Blanc de blanc, passade det?

– Ja, den var utmärkt i sin strama finess.

Fördrinken var en blanc de noir – för första gången i livet. Hur smakade den?

– Den var också kul. Men egentligen inte mer än så.

Till sist: Hur nära tre stjärnor är Chez Dominique i din munhåla?

– Ungefär lika nära som Savolax är Paris. Det är slut på det här oreflekterande Michelinhorandet nu. Alla eventuella stjärnor ska i framtiden vara grundade i personliga rekommendationer från minst tre oberoende källor.

Helsingfors del 3: På klassisk mark

Den röda neonskylten lyser inbjudande i snålblåsten på Mannerheimsgatan i Helsingfors. DKIM slinker in i Glaspalatset, tar trapporna upp till den klassiska restaurangen – och får sig en riktigt klassisk lunch. P svarar.

Ravintola Lasipalatsi – en paradexempel på finsk funktionalism. Vilken är din relation till denna –ism?
– Håkan, min kompis, brukar säga att jag bor i ett funkispalats. Han är en stor anhängare, så det finns ingen anledning att misstro honon. Det vill säga, jag lever funkis. Om jag bodde i Finland skulle jag gå på Glaspalatset varje dag. Funkis för mig är liksom hundra procent. Det finns inga mellanting.

Berätta om maten!
– Först fick vi små rökta abborrfiléer – jag trodde att de skulle vara stekta och blev först lite missnöjd – men sedan smakade jag och det var gott! Resten av förrätten påminde väldigt mycket om det vi åt igår. Rågvåffla med sikröra, dill och syltad rödlök. Jag kände mig som en funkispatron som åt tjänstefolket ur huset. Utsikten var fin. Mannerheimkatu myllrade av finska pinnar.

Fina fisken i Finland.

Du glömmer vår Vorschmack till huvudrätt?
– Jag har inte kommit dit än. Nu ska jag berätta om den. Till huvudrätt fick vi vorschmack. Det är lamm som kokat i femtio timmar tillsammans med ansjovis och uppnått en status av mixad kalops. Smaken: sträv och allomfattande, det här är ju gammalt kommunistkäk från de ryska provinserna. Vetefan hur de kunde koka i femtio timmar när de hade elransonering, men skit i det, för gott var det. Till detta serverades bakad potatis, det var lite väl stabbigt. Som en potatisstubbe. Smetanan, saltgurkan och rödbetorna vid sidan om andades funkis.

Vorsmack – låt inte den fekala estetiken skrämma dig.

Vid bordet bakom oss satt en finsk curator från Kiasma, tillsammans med två unga och bräkande Brooklynkonstnärer. Är det inte något rätt vidrigt över sådana sällskap?
– Nej, det tycker jag verkligen inte. Det tråkiga är kanske att de där konstnärerna sitter och funderar på vad de kunde gjort med pengarna istället, eftersom det är curatorn som betalar. Annars tycker jag att de var både belevade och kultiverade. Jag fick känslan av att de var på väg att åka hem. Det skänkte mig ett visst vemod.

Men gud vad bra att du tycker så. Till sist: Om restaurang Laasipalatsi vore en erotisk doft, vilken vore det?
– Smetana.

Helsingfors del 2: Middag hos stjärnkocken

Inne på Ateljé Finne.

Det moderna finska köket stavas "enkelhet". DKIM gör bekantskap med Antto Melasniemi och hans prestigekrog Ateljé Finne. Middagen den första kvällen blir fyra rätters munsex. O frågar, P svarar.

Vi har en tradition av personliga möten med stjärnkockar på deras arbetsrum. Vilket var ditt första intryck idag?

– Antto tog emot i biytan till lilla, intima Kuurna. Först fick vi en rundtur i köket, som var ett öppet kyffe mot den minimala matsalen. Det var kamratligt och välkomnande. Två flaskor rött av små, europeiska vinproducenter stod redan uppkorkade på bordet. Samtalet startade av sig självt.

Efter en halvtimma dök en av Anttos gamla polare upp. Berätta mer om det?

– Jag antar att du inte menar någon av de tre damerna som passerade revy under intervjun, utan självaste HIM-sångaren Ville Vallo. Jag har träffat honom en gång förut, på Bar 9, när jag spelade biljard med några lokala gothfjortisar. De blev helt till sig. Jag förstår det nu, när jag känner honom. Helskön vego.

Antto berättade bland annat om ett avancerat konsthappening-upplägg i London som går av stapeln om två veckor i London. Förstod du lika lite av det som jag?

– Nej, Finska Institutet i Storbritannien har bett ett antal konstnärer, designers och matkonnässörer att fixa ett Helsingfors-event i en gammal industrilokal. Antto står för menyn. Vad är det du inte förstår?

Jag förstår så mycket som att det är en marknadsföringsåtgärd för Finland. Men – är det inte bättre om det internationella klientelet landar rakt in på Arkadiankatu 14?

– Jo, kanske, efter vår middagsupplevelse. Jag berättar gärna mer om den!

Limemarinerad abborrtartar med hemgjort knäckebröd.

Limemarinerad abborrtartar och hembakat knäcke. Rökt fiskröra på smörstekt rågbröd. Lammfilé med vita bönor. Och en perfekt och lite rökig créme brulée. Beskriv dina intryck av de här rätterna.

– Vi har ju ätit på en del Michelin-krogar, du och jag. Men det här slog faktiskt det mesta. Rent, enkelt, högtidligt är spontana jubelrop. Jag har fortfarande inte smält att jag låtit en rå abborre beträda de daggvåta marker i min mun som ingen dylik insjöfisk förut tillåtits beträda. Jag tog en nypa luft innan huvudrätten. När jag kom tillbaka hade du tagit en tugga av lammet – och jag ljuger inte när jag säger att du satt och dreglade! Det bara rann ner för hakan av snålvatten. Jag har aldrig sett något liknande mellan Pamplona och Paris.

Vår sommelier hette Danilo och var bördig från Rom. Han attackerade oss med vad jag upplevde som verkligt genuin gästfrihet. Håller du med?

– Verkligen. Flaska efter flaska öppnades enbart för vår njutnings skull. De kom direkt från källaren, fortfarande inlindade i silkespapper. Samtliga från gårdar tillhörande personliga vänner till Danilo. Han bjöd därmed på sig själv, kluckande i våra strupar som om vi verkligen betydde något.

Man brukar säga att ingen värme är som krogvärmen. Skulle man också kunna säga att inga vänner är som nya krögarvänner?

– Tja.

Rökt fiskröra på smörstekt rågbröd.

Till sist: Gav Ateljé Finne dig mersmak på Helsingfors krogliv eller skänkte den dig ett vemod över att ingenting ytterligare kan finnas att upptäcka?

– Jag förstår hur din sjuka hjärna kopplar. Men om jag ska praktisera mindfulness så bestämmer jag att den här stunden är överlägsen alla andra matminnen och att den kanske, imorgon, när Danilos konjak dunstat från min kropps system kan – och jag poängterar kan – eventuellt överträffas. Det är mitt enda hopp om den kommande helgen.

Och slutligen: Om Antto vore uppfostrad av ett djur – vilket vore det?

– Mårdhunden, helt klart. Den är oönskad in naturen, precis som Ateljé Finne måste vara i krogbranschen av konkurrenterna. Det finns en koppling.

Créme brulée.

Helsingfors del 1: Smakstart för artärerna

Inredningen och konsten är berömd.

DKIM drar österut och kommer de närmaste dagarna att äta sig igenom Finlands finaste krogar.

Vi börjar med en lunch på anrika Seahorse, bland starkölsdoftande kulturtanter och proletära desginers. O svarar, P frågar.

Det är ditt första besök här. Tycker du att Seahorse mest liknar ett klassiskt ölkafé eller en finare servering?

– Det är omöjligt att ta ställning till, men det är det som är ställets charm. Som Pelikan fast utan pretentioner. Man kan vara hungrig… bortkommen… nyfiken – ingen blir snorkigt bemött.

Vi kom under lunchen. Av fem rätter på menyn (vi valde bort á la carten) valde du panerad, cheddarfylld torsk med potatismos, rödbetor och remouladsås. Varför?

– Det lät precis så mastigt som jag önskade efter att ha satt klockan på 04:10 imorse, och endast ätit en sorglig ostmacka på Arlanda.

Panerad torsk med cheddarfyllning och potatismos.

Var det inte lite väl lastbilschaffis på Route 66?

– Inte för att vara en lunch strax före träningen. Rätten andades genuin finsk gästfrihet.

Vadå, smakade den Koskenkorva?

– Nej, den var rustik och rakt på sak. Jag känner mig inte särskilt spirituell idag, därför passade den mig perfekt.

Vi avbeställde varsin Karjala i baren. Hur känns det valet nu när maten är slut?

– Som ett lyckokast. Hade jag druckit en stor starköl till den här måltiden skulle jag kanske aldrig mer kunnat gå. De hade fått hämta mig i en ambulans och köra mig till rikshospitalet för arträr slamsugning.

Alla andra dricker öl. Hade alkohol på något sätt kunnat förhöja din ätupplevelse?

– Det är högst troligt.

Själv tog jag en rostbiff med bakad potatis, rödvinssås och smör. Undrar du något om den?

– Tja, när du frågar, så. Låt mig tänka… Om rostbiffen vore ett weekendresmål för ett överförfriskat tjejgäng från Umeå, vart skulle de varit på väg då?

Rostbiff – festmat för vissa.

Rostbiff är ju festmat för vissa. Traditionsenlig standarddelikatess på smörgåsbordet för nybakade studenter, 30-årsfester hos lantisar och tanter som firar pensionen. Det får bli London!

– Okej. Bra val.

Jag har en kompis som alltid tar sina flickvänner hit till Seahorse. När de har varit ihop några månader går båten över Östersjön och sedan super de sig fulla framför tavlan på sjöhästen. Tycker du att det låter romantiskt?

– Njae. Det kan nog lätt bli som Kaurismäki, fast utan den finskt förlåtande vemodsromantiken.

Vilka andra är här idag?

– Kulturtanter på starkölslunch, antikhandlare som aldrig missar torsdagens ärtsoppa och designers med antingen arbetar- eller bohemambitioner. Men samtliga är nog stammisar.

Vill du bli en sådan?

– Nej, jag tror inte att miljön skulle gynna min hälsa i det långa loppet.