

















Det kn*llar i munnen.
Hur höga matförväntningar hade du inför den här resan?
– Väldigt höga. Men jag är en helt ointressant person i sådana här frågor.
Okej, men varför har du så dåligt självförtroende när det gäller att tänka och uttrycka sig kring mat?
– Den frågan får inte vara i bloggen.
Meh, varför inte?
– Men jag vill inte det. Det är bättre att jag ställer frågorna.
Okej, varsågod.
– Nej förresten, jag vill inte. Du kräver jag att jag ska vara P. Men det är faktiskt mig du reser med. Du är elak.
Hrm… Jaha.
– Okej, vad är det godaste du har ätit hittills? Och varför fiser du så högt om nätterna?
Se där! Två utmärkta frågor. På första frågan svarar jag den stekta potatisen med kanderad lök, stekt ägg och färsk halstrad anklever, tätt följd av lunch-pinxtosen med gratinerad salt torsk och vitlöksaioli. På fråga två svarar jag att orsaken är all god mat jag proppar i min stackars plågade ibs-mage. Hur mycket stör det din nattsömn?
– Inte alls. Men jag blir lite rädd.
Anklever på ägg och potatisbädd.
Cava - godare än sitt rykte!
Vad står kvar på din förväntningslista de återstående två dagarna?
– Att hitta det perfekta, och ännu av turisthorden oupptäcka, tapasstället. Samt att köpa hem ett par flaskor gott vin och några goda ostbitar. Du då?
Att vi ska fortsätta i samma stil.