Där Dalagatan möter drömmarna

DKIM tar en lyxig fisktallrik på Wasahof – och funderar över skandinavisk tapas. O svarar på frågorna.

Du har varit här förr. När passar Wasahof en gourmand?
– Det var en tag sen sist, men visst. Jag tycker att Wasahof är ett ställe man ska slinka in på och absolut inte boka bord på (precis som denna gången, då vi egentligen ville till Tranan, som var fullt). Man ska ha gått och känt sig vill i snålblåsten minst i ett par kvarter innan det slår en – "ah, vi kollar Wasahof". Och så ramlar man in i värmen, får ett bord och en öl och en fernet och börjar snegla på grannarnas skaldjursplatåer. Vasahof är krogens motsvarighet till litteraturens Claes Hylinger.

Vi beställde en silltallrik garnerad med småplock av lax, löjrom och snaps. Skandinavisk tapas är en ny trend i Stockholm. Kan det konkurrera med exempelvis nordspanska delikatesser?
– Lyckligtvis ägnar sig inte Wasahof åt några sådana idiotiska infall att kalla en silltallrik för skandinavisk tapas. Begreppet må vara nytt, men små godsaker har vi väl varit duktiga på i det här landet länge? Visserligen brukar alltihop stå framme och kallas smörgåsbord, men ändå. Och ja visst är det konkurrenskraftigt, varför man nu skulle vilja få för sig att ställa det ena mot det andra. Det förstår jag inte vitsen med.

Vad har du att säga om klientelet? Jag uppfattade som att de fanns en del företagskunder i lokalen...
– Ja, det var det enda som var tråkigt med kvällen. Jävla "nu har vår grupp nått upp till delmålen så nu firar vi med En Bit Mat och dricker oss lite berusade och pratar om Livet och Ledningen ". Fy fan. Hoppas lågkonjunkturen rullar in ordentligt i Stockholms konsultskikt.

Om Vasahof var en fiskdoft. Hur skulle du då beskriva den?
– Den enkla går jag inte på.