Barcelona del 2: Lång väntan på Inopia

I köket på Inopia finns Barcelonas hetaste tapaskreatörer. Baren har kopplingar till världens bästa restaurang, El Bulli. DKIM stod en och en halv timma i kö för att få äta. P svarar på frågorna.

Var det verkligen kö utanför en vanlig bar?
– Ja, en kepsklädd inkastare skrev upp allas namn i ett litet block. Sedan fick man stå på trottoaren och vänta medan hans kända vänner – jag misstänker att de flesta var krögare, kulturskribenter och b-kändisar av olika slag – gick före. Till exempel gled en klockren blandning mellan Robban Broberg och Tommy Körberg rakt in medan han kindpussade unga Big Brother-tjejer. Det var ovärdigt men ofrånkomligt att hålla käften och le. En och en halv timma tog det. Jag var riktigt hungrig, speciellt som jag hade fastat hela dagen för att ladda.
Okej, men till slut kom vi in! Vad tyckte du om stämningen där inne?
– Högljutt, ljust och stressigt. Köket var liksom öppet på ett sådär modernt sätt så att man inte ska kunna missa hur förbannat stressigt kockarna och servitriserna har det på jobbet. Bemötandet var vänligt men överlägset. Till exempel trodde vår personal att vi inte visste vad tapas var, utan förklarade på ett infantiliserande sätt att det var smårätter som stod på menyn. Då hade vi ändå redan beställt fem-sex stycken, så det var ganska tydligt att vi fattade grejen. Jag tycker att alla som var där var väldigt självupptagna: från inkastaren, via bartendern till hela klientelet. För att inte tala om den skallige, storväxta och burdusa ägaren, som gled upp på en turkos Harley Davidsson – mitt på trottoaren så att alla väntande gäster fick kasta sig i skydd. Sedan ställde han sig i den yttre bardelen, åt minihamburgare och skrävlade och skålade med sina stammisar och anställda. Jag känner egentligen bara en sak inför en sådan person och ett sådant beteende: avundsjuka.
Ja ja. Hamburgare, sade du. Det var något som du också beställde in, vill jag minnas…
– Ja, precis som du! Jag analyserade det som en paradrätt eftersom mc-killen åt den. Färsen var i rödaste laget, men smälte på tungan så att smakerna frigjordes i hela huvudet. En bagatell, men en livskraftig variant.
Ja, den var ju god. Men vilket tyckte du var allra bäst av det vi åt?
– Tonfisk-bruchettan, som vi ska återkomma till i ett senare inlägg, och "Fritura de gambas" som man åt hela med skal, hjärnsubstans och svans. Det är de två bästa tapasrätterna i mitt liv hittills!
Och de mindre bra?
– Kycklingspettet som smakade hasch! Intressant, men lite märkligt att äta. Och den ryska salladen som skulle vara så speciell kändes lika vardaglig som annars trots de instuckna brödpinnarna. Men du gillade kycklingen?
Ja, det var saftigt och slank ner väldigt lätt ihop med cavan. Men du valde att dricka öl till allt detta. Varför det?
– Det passar till all mat vi tänkte äta, är läskande och behåller kolsyran och beskan på ett bra sätt i sådana här små glas. Jag blev faktist sugen på vin när jag såg att Inopia verkar ha egna vingårdar och sitt namn på etiketterna. Det är ståndsmässigt, tycker jag. Samtidigt förstärker det den förmätna snobbismen som helheten för all del lever upp till.