Helsingfors del 3: På klassisk mark

Den röda neonskylten lyser inbjudande i snålblåsten på Mannerheimsgatan i Helsingfors. DKIM slinker in i Glaspalatset, tar trapporna upp till den klassiska restaurangen – och får sig en riktigt klassisk lunch. P svarar.

Ravintola Lasipalatsi – en paradexempel på finsk funktionalism. Vilken är din relation till denna –ism?
– Håkan, min kompis, brukar säga att jag bor i ett funkispalats. Han är en stor anhängare, så det finns ingen anledning att misstro honon. Det vill säga, jag lever funkis. Om jag bodde i Finland skulle jag gå på Glaspalatset varje dag. Funkis för mig är liksom hundra procent. Det finns inga mellanting.

Berätta om maten!
– Först fick vi små rökta abborrfiléer – jag trodde att de skulle vara stekta och blev först lite missnöjd – men sedan smakade jag och det var gott! Resten av förrätten påminde väldigt mycket om det vi åt igår. Rågvåffla med sikröra, dill och syltad rödlök. Jag kände mig som en funkispatron som åt tjänstefolket ur huset. Utsikten var fin. Mannerheimkatu myllrade av finska pinnar.

Fina fisken i Finland.

Du glömmer vår Vorschmack till huvudrätt?
– Jag har inte kommit dit än. Nu ska jag berätta om den. Till huvudrätt fick vi vorschmack. Det är lamm som kokat i femtio timmar tillsammans med ansjovis och uppnått en status av mixad kalops. Smaken: sträv och allomfattande, det här är ju gammalt kommunistkäk från de ryska provinserna. Vetefan hur de kunde koka i femtio timmar när de hade elransonering, men skit i det, för gott var det. Till detta serverades bakad potatis, det var lite väl stabbigt. Som en potatisstubbe. Smetanan, saltgurkan och rödbetorna vid sidan om andades funkis.

Vorsmack – låt inte den fekala estetiken skrämma dig.

Vid bordet bakom oss satt en finsk curator från Kiasma, tillsammans med två unga och bräkande Brooklynkonstnärer. Är det inte något rätt vidrigt över sådana sällskap?
– Nej, det tycker jag verkligen inte. Det tråkiga är kanske att de där konstnärerna sitter och funderar på vad de kunde gjort med pengarna istället, eftersom det är curatorn som betalar. Annars tycker jag att de var både belevade och kultiverade. Jag fick känslan av att de var på väg att åka hem. Det skänkte mig ett visst vemod.

Men gud vad bra att du tycker så. Till sist: Om restaurang Laasipalatsi vore en erotisk doft, vilken vore det?
– Smetana.