Helsingfors del 1: Smakstart för artärerna

Inredningen och konsten är berömd.

DKIM drar österut och kommer de närmaste dagarna att äta sig igenom Finlands finaste krogar.

Vi börjar med en lunch på anrika Seahorse, bland starkölsdoftande kulturtanter och proletära desginers. O svarar, P frågar.

Det är ditt första besök här. Tycker du att Seahorse mest liknar ett klassiskt ölkafé eller en finare servering?

– Det är omöjligt att ta ställning till, men det är det som är ställets charm. Som Pelikan fast utan pretentioner. Man kan vara hungrig… bortkommen… nyfiken – ingen blir snorkigt bemött.

Vi kom under lunchen. Av fem rätter på menyn (vi valde bort á la carten) valde du panerad, cheddarfylld torsk med potatismos, rödbetor och remouladsås. Varför?

– Det lät precis så mastigt som jag önskade efter att ha satt klockan på 04:10 imorse, och endast ätit en sorglig ostmacka på Arlanda.

Panerad torsk med cheddarfyllning och potatismos.

Var det inte lite väl lastbilschaffis på Route 66?

– Inte för att vara en lunch strax före träningen. Rätten andades genuin finsk gästfrihet.

Vadå, smakade den Koskenkorva?

– Nej, den var rustik och rakt på sak. Jag känner mig inte särskilt spirituell idag, därför passade den mig perfekt.

Vi avbeställde varsin Karjala i baren. Hur känns det valet nu när maten är slut?

– Som ett lyckokast. Hade jag druckit en stor starköl till den här måltiden skulle jag kanske aldrig mer kunnat gå. De hade fått hämta mig i en ambulans och köra mig till rikshospitalet för arträr slamsugning.

Alla andra dricker öl. Hade alkohol på något sätt kunnat förhöja din ätupplevelse?

– Det är högst troligt.

Själv tog jag en rostbiff med bakad potatis, rödvinssås och smör. Undrar du något om den?

– Tja, när du frågar, så. Låt mig tänka… Om rostbiffen vore ett weekendresmål för ett överförfriskat tjejgäng från Umeå, vart skulle de varit på väg då?

Rostbiff – festmat för vissa.

Rostbiff är ju festmat för vissa. Traditionsenlig standarddelikatess på smörgåsbordet för nybakade studenter, 30-årsfester hos lantisar och tanter som firar pensionen. Det får bli London!

– Okej. Bra val.

Jag har en kompis som alltid tar sina flickvänner hit till Seahorse. När de har varit ihop några månader går båten över Östersjön och sedan super de sig fulla framför tavlan på sjöhästen. Tycker du att det låter romantiskt?

– Njae. Det kan nog lätt bli som Kaurismäki, fast utan den finskt förlåtande vemodsromantiken.

Vilka andra är här idag?

– Kulturtanter på starkölslunch, antikhandlare som aldrig missar torsdagens ärtsoppa och designers med antingen arbetar- eller bohemambitioner. Men samtliga är nog stammisar.

Vill du bli en sådan?

– Nej, jag tror inte att miljön skulle gynna min hälsa i det långa loppet.